Bernth Nyström, god man och förvaltare, samt styrelsemedlem i GMF Uppsala skriver i en debattartikel i Dagens Samhälle att ställföreträdare utnyttjas och att det skulle kosta kommunerna åtskilliga miljoner att låta socialsekreterare och jurister utföra de uppgifter som gode män och förvaltare gör idag.
Som god man eller förvaltare är jag en av de tiotusentals människor som varje dag ställer upp för de mest utsatta i vårt samhälle. Vi hjälper personer som inte själva kan hantera sin ekonomi, bevaka sina rättigheter eller få vardagen att gå ihop. Det är ett arbete som kräver kunskap, engagemang och tid. Vi bemöts ofta av makthavare med en retorik som handlar om ”medmänsklighet” och ”solidaritet”, samtidigt som våra insatser utnyttjas för att dölja välfärdens brister.
Att vara god man handlar om att stötta dem som inte kan hantera sina ekonomiska eller juridiska ärenden på egen hand – personer med funktionsnedsättningar, psykisk ohälsa, demens eller andra svårigheter. Det är ett uppdrag fyllt av ansvar och medmänsklighet. Men samtidigt är det ett uppdrag som kräver tid, tålamod och kunskap – ofta utan tillräckligt stöd från samhället.
För många av oss som varit gode män i decennier är uppdraget ett kall med en ringa ersättning i form av ett arvode utbetalat en gång per år. Men de nya generationerna ser på godmanskapet med tvekan, och det är inte svårt att förstå varför. Den administrativa bördan, den låga ersättningen, och det ofta otydliga stödet från myndigheter gör att få unga är villiga att engagera sig.
Makthavarna – från kommunala överförmyndare till nationella beslutsfattare – är ofta snabba att hylla vårt arbete. Och många av oss ställföreträdare ser det som en plikt att hjälpa dem som inte kan stå upp för sig själva. Men bakom alla vackra ord döljer sig en obekväm sanning: vårt arbete är grunden för ett trasigt system.
Det skulle kosta kommunerna åtskilliga miljarder kronor att låta socialsekreterare, jurister och andra professionella aktörer utföra de uppgifter vi ställföreträdare i dag hanterar. Detta inkluderar allt ifrån att hantera ekonomiska ärenden till att förhandla med vården. Vi får i genomsnitt mellan 5000 och 12 000 kronor per uppdrag och år, beroende på uppdragets omfattning och vilken kommun vi tillhör. I praktiken arbetar vi ideellt för att hålla välfärden flytande, samtidigt som kommunerna sparar enorma summor pengar.
Genom att romantisera ställföreträdarskapet som ett ideellt kall har makthavarna etablerat en norm som gör det oacceptabelt att kräva skälig ersättning för arbetet. När vi lyfter frågan om högre arvoden eller bättre stöd möts vi ofta av motargument om att det skulle ”urholka den ideella andan”. Detta är inget annat än ett sätt att undvika ansvar för att säkerställa att välfärdens fundament fungerar.
Om samhället verkligen värderade vårt arbete skulle vi få det stöd och den ersättning vi förtjänar. Våra arvoden skulle spegla det arbete vi lägger ner och den tid och det ansvar som krävs. Administrationen skulle förenklas, och vi skulle erbjudas bättre utbildning, fortbildning och juridiskt stöd. Framför allt borde vårt arbete ses som en del av välfärdens grundläggande funktioner, inte som en frivillig insats som kommunen kan ta för given.
Läs hela Bernth Nyströms debattartikeln på dagenssamhalle.se