Bernth Nyström, god man och förvaltare, samt styrelsemedlem i GMF Uppsala skriver i en debattartikel i Svenska Dagbladet att det är helt orimliga krav på gode män. Den som på sig uppdraget att vara god man för den som behöver hjälp måste kunna lämna ett uppdrag utan att vara fast i det. Dagens regler måste moderniseras, anser Bernth Nyström.
En god man eller förvaltare tar på sig ett samhällsbärande uppdrag för att hjälpa personer som av olika anledningar inte kan ta hand om sin ekonomi och sina myndighetskontakter. Det är en viktig men ofta krävande roll, där ansvaret kan vara omfattande och arbetsbelastningen hög. Trots detta är det svårare att lämna uppdraget än att säga upp sig från en vanlig anställning – en god man eller förvaltare måste vänta tills en ny person är utsedd, oavsett hur lång tid det tar. Detta är orimligt och måste förändras.
I dag är en god man eller förvaltare skyldig att stanna kvar i sitt uppdrag tills en ersättare har utsetts. Det spelar ingen roll om personen har blivit sjuk, fått en förändrad livssituation eller av andra skäl inte längre kan eller vill fortsätta uppdraget. Konsekvensen blir att ställföreträdare tvingas kvar i uppdrag de inte längre orkar med, vilket kan leda till utbrändhet och bristande kvalitet i insatsen för huvudmannen.
Jämför detta med en vanlig tjänstemannaanställning: En anställd har enligt lag rätt att säga upp sig med en uppsägningstid på normalt en till tre månader. En arbetsgivare kan inte tvinga en medarbetare att arbeta kvar tills en ersättare hittas. Men en god man eller förvaltare har inget sådant skydd – där gäller inga uppsägningstider eller rätt att kliva av uppdraget inom en rimlig tidsram.
Än mer absurt är att om en god man eller förvaltare avlider innan uppdraget avslutats, är det ofta anhöriga som tvingas ta ansvar för att sammanställa och lämna in slutredovisningen. De anhöriga som kanske själva är i sorg, har varken ingått avtalet eller varit involverade i uppdraget men åläggs ändå att avsluta det.
Det är helt orimligt att en anhörig ska ”ärva” administrativa skyldigheter kopplade till en avliden när det gäller ett offentligt uppdrag. Ingen annan yrkeskategori förväntas lämna efter sig arbetsuppgifter till sina efterlevande. Om en tjänsteman eller en chef inom offentlig sektor avlider, är det arbetsgivarens ansvar att hantera övergången – inte de anhörigas.
Den här orimliga ordningen skapar flera problem:
- Färre vill ta uppdraget. Om man vet att man riskerar att bli fast i ett uppdrag på obestämd tid eller att ens anhöriga kan tvingas hantera en redovisning vid ens bortgång, blir det mindre attraktivt att bli god man eller förvaltare. Det leder till färre rekryteringar och en ännu större brist på ställföreträdare.
- Utbrändhet och sämre kvalitet. Att tvingas kvar i ett uppdrag man inte längre orkar eller har tid för kan leda till stress och utmattning. Detta drabbar inte bara den gode mannen, utan även huvudmannen som får en mindre engagerad ställföreträdare.
- Brister i rättssäkerheten. En god man eller förvaltare har ett stort ansvar och fattar viktiga beslut för huvudmannens räkning. Om en person som inte vill eller kan fullfölja sitt uppdrag tvingas kvar riskerar det att leda till misstag och försummelse.
- Inhuman börda på anhöriga. Ingen ska behöva hantera en avliden släktings bokföring och myndighetsansvar utöver sin egen sorg. Det är en orimlig kvarleva från en tid då gode män sågs som en slags ideell insats snarare än ett uppdrag med tunga juridiska och ekonomiska krav.
Läs hela Bernth Nyströms debattartikeln på svenskadagbladet.se